Avundsjukan ingen pratar om

Det är en av de där känslorna man helst inte vill kännas vid. Att titta på ett gammalt foto och känna något skava. Att höra en historia från innan man fanns med och inte riktigt veta var man ska göra av sig själv. Att en del av en önskar att den där tiden hade varit ens egen.

Avundsjuka i bonusfamiljen är inte ett tecken på att man är en dålig människa. Det är ett tecken på att man bryr sig — om relationen, om barnet, om sin plats. Den som inte bryr sig blir inte avundsjuk. Det är en känsla som kommer ur engagemang, inte ur giftighet. Men den behöver få landa någonstans, annars läcker den ut på fel ställen — som tjurighet, irritation, eller ett behov av att hela tiden mäta sig.

Det jag gör: säger det högt till någon som förstår. Skriver ner det. Påminner mig själv om att deras historia inte tar något ifrån vår. Att barnet kan ha både ett då och ett nu, och att det inte är en konkurrens. Min plats hotas inte av att en annan plats också finns.

Och så det här: jag försöker inte bli avundsjukans motsats — överdrivet positiv, krystat förstående. Jag försöker bara vara ärlig med att den finns ibland, och välja vad jag gör med den. För det är där makten ligger: inte i att aldrig känna det, utan i att inte låta det styra hur jag är mot människorna jag älskar.

Det jag har märkt är att avundsjukan oftast kommer fram vid bestämda triggers. Födelsedagar med gamla foton. Berättelser från en semester innan jag fanns med. Att de har inside-skämt jag inte förstår. Att veta vilka triggers som finns gör att jag kan möta känslan när den dyker upp — istället för att överraskas av den och sen gå runt och vara konstig hela kvällen.

Det jag också har märkt är att avundsjukan ibland inte är avundsjuka. Ibland är den sorg över att jag inte fanns med från början. Ibland är den trötthet över att alltid vara den som kommer in i en redan färdig historia. Att namnge känslan rätt gör att man kan vara snäll mot sig själv på rätt sätt.

Det jag försöker komma ihåg: barnen har inte ett begränsat förråd av plats för vuxna. Att de har en historia med någon annan tar inte bort utrymme för en historia med mig. Tvärtom — barn som fått ha en trygg relation kan oftast lättare bygga nästa. Det är inte en konkurrens. Det bara känns så ibland.

Och om någon annan läser det här och känner igen sig: du är inte en dålig människa. Du är en människa som bryr sig på riktigt. Och det är just därför det skaver.

En sak som har hjälpt mig är att skilja på avundsjuka som handlar om barnet och avundsjuka som handlar om partnern. När jag är avundsjuk på tiden mitt bonusbarn fick med sin andra förälder är det en sak. När jag är avundsjuk på den tid min partner delade med sin förra partner är det något helt annat. De känns lika i kroppen men de behöver olika svar. Det första handlar om sorg. Det andra om relationen mellan oss två — och behöver oftare en pratstund vid köksbordet än en lång egen reflektion.

Det som dämpar avundsjukan långsamt över tid är inte att vägra känna den, utan att bygga egna minnen. Ju fler vardagar vi har tillsammans, ju fler resor, ju fler insider-skämt, desto mindre svider det att det också finns andra historier. Avundsjukan dämpas inte genom argumentation — den dämpas genom upprepning. När det vi har tillsammans blir tillräckligt tjockt blir det andra mindre hotfullt.

En annan sak jag har börjat göra är att inte agera direkt när avundsjukan slår till. Den är som en våg — den är värst de första minuterna och klingar sen av om man bara låter den vara. Om jag svarar på en kommentar mitt i vågen blir det nästan alltid fel. Om jag väntar tjugo minuter, dricker ett glas vatten, och sen svarar — då har jag oftast tillgång till mig själv igen. Det är inte att förtränga känslan. Det är att inte låta dess första, hetaste minut bestämma vad jag säger.