Saker som inte sägs högt

Det finns en lista över saker man inte säger högt som bonusförälder. Att man ibland är lättad när det blir lugnt i huset. Att man inte alltid känner samma sak för bonusbarnet som för sitt eget. Att man ibland undrar vad man gett sig in på. Att man har dagar då man helst hade flyttat ensam till en stuga vid havet.

Att tysta de tankarna gör dem inte mindre — bara ensammare. Och ensamhet är det som gör bonusföräldraskapet tungt, inte själva känslorna. Känslorna är vanliga. De finns hos nästan alla bonusföräldrar jag har pratat med. Det som varierar är om man har någon att säga dem till.

Det finns en seg föreställning om att om man älskar sin partner ska man också älska deras barn lika mycket som sitt eget, omedelbart. Det är inte realistiskt — och det är inte heller vad barnen behöver. De behöver inte att du fejkar en känsla. De behöver att du är pålitlig, respektfull och närvarande. Det är två olika saker.

Här är min lilla revolution: säga det högt. Till en vän, till partnern, till mig själv i bilen. Det betyder inte att jag inte älskar mitt liv. Det betyder att jag är ärlig om att det är komplext. Och i den ärligheten finns det utrymme att faktiskt njuta av det som är fint, utan att behöva låtsas att resten inte finns.

Jag tror att det är just det osagda som tröttar ut bonusföräldrar mest. Inte själva känslorna — de är hanterbara om man får ge dem ord. Det som sliter är att gå runt och bära dem ensam, samtidigt som man ler och fixar middag och låtsas att allt är okej. Det är det dubbelarbetet — att hantera känslan och dölja den samtidigt — som dränerar.

Jag har börjat ha en kort "avlastningsstund" en gång i veckan med en vän som också är bonusförälder. Vi sitter inte och klagar. Vi bara säger sakerna högt. "Idag tänkte jag att jag ville flytta." "Idag kände jag mig osynlig vid middagen." "Idag var jag riktigt nöjd när hen log mot mig." Det är inte terapi. Det är bara att inte vara ensam med sina tankar. Och det räcker oerhört långt.

Och så det här som jag tror är viktigt att höra: att inte alltid älska rollen är inte samma sak som att inte vilja den. Jag vill det här livet. Jag har valt det. Och samtidigt får jag ha dagar då jag är trött på allt det innebär. De två sakerna ryms i samma kropp. Det är inte motsägelsefullt — det är vuxenliv.

Om du läser det här och har en lista med saker du aldrig sagt högt: jag tror att första steget är att skriva ner dem för dig själv. Bara för att se dem. Sen får du välja vad du gör med dem. Men ofta räcker det att de finns på papper för att de ska sluta bo i bröstet.

Något annat jag har lärt mig: det osagda växer i mörker. Ju längre en tanke får ligga obesvarad, desto större och mer skamfull blir den. När jag äntligen säger den högt — till en vän, till en terapeut, till min partner i en lugn stund — krymper den nästan alltid. Det är inte att tanken försvinner. Det är att den slutar vara farlig. Och då går det att leva bredvid den utan att den hela tiden drar uppmärksamhet.

Och så en sista sak som jag tror behöver sägas högt oftare: bonusföräldraskap är ett av de mest osynliga jobben som finns. Du gör mycket som ingen ser, ingen tackar för, och som ofta inte ens räknas som ditt att göra. Att då känna sig sliten ibland är inte ett tecken på att du inte klarar det — det är ett tecken på att du faktiskt gör jobbet. Säg det högt för dig själv en gång i veckan: det jag gör är på riktigt, även när ingen säger det.